Igår var jag och Busy på hoppträning. Det var fokus på lydnad och noggrannhet. Busy var fin men vi fick jobba ganska mycket på volterna på kortsidorna över cavalettis. Jag hade svårt att lägga henne nära hindret så det fick vi nöta på. När vi gick över till att hoppa banan, som fortfarande innehöll volter över cavalettis, så hittade vi en bra rytm men till oxern hade jag dels för dålig galopp och så la jag henne för långt ifrån IGEN. Med nöd och näppe räckte hon över, vi höll på att stå på näsan för att hon landade nästan på bakbommen och då var det ändå en liten oxer. Varför gör jag så!?
Vi vände på banan och den höjdes, allt gick bra ända fram till sista linjen som var snett igenom på räcke och sen ett böjt spår på 7 språng till en oxer. Och jag red så dåligt, jag hittade inte läget till oxern och vände ifrån. Gjorde om igen, likadant igen. Jag blir så arg på mig själv när jag gör så och Jill blev arg på mig också och det blev jag ännu argare på mig själv. Varför kan jag inte bara göra som hon säger!? Det är som att kontakten mellan hjärnan och resten av kroppen är bruten, jag vet vad jag borde göra men det händer inget. Absolut ingenting.
Jag tragglade linjen några gånger utan att göra det särskilt bra. Sedan fick jag pausa medan de andra hoppade lite och sen fick göra om den en gång till. Medan jag skrittade runt och var bitte rpå mig själv så försökte jag slå bort de tankarna och känslorna. Jag försökte ladda om och tänka positivt; jag vet vad jag ska göra och jag vet att jag kan!
Jag satte igång Busy igen, redo för att göra mitt bästa. Tyvärr bestämde sig Busy för att gå på toa lagom till första hindret. Vi kom bra till det och jag red henne bra, men det blev ett tomt språng och hon rev. Men jag fortsatte och red bra till oxern, varken bromsade för mycket eller red på för fort fram. Lagom helt enkelt.
Ett kort klipp från gårdagens träning.
Jag är i alla fall nöjd med Busy, hon var duktig som vanligt, det är bara piloten som ska bli bättre! På lördag gäller det, då ska vi sätta nollan!