Tillbakablick på 2015

Hoppas att ni alla hade ett härligt nyårsfirande! Vi hade en väldigt trevlig eftermiddag, kväll och natt här i Sjöhagen med god mat och trevligt sällskap. Dagen idag har varit väldigt lugn, hästarna har gått ute i hagen hela dagen och jag har fixat stallet. Skönt att mocka, halma, sopa och allt annat man gör där i sin egna takt. Lugn och ro. 
Jag tänkte börja det nya året med att se tillbaka på höjdpunkterna under 2015.
 
Årets första höjdpunkt var när jag och Busy blev tillfrågade om att delta i ASVH:s Unghästdomarkonferens den 18 januari. Det var en tvådagarskonferans med utbildning för unghästdomare, vi deltog på dag två då det var äldre unghästar med som skulle bedömas enligt Kvalitetsbedömningen som 4-åriga hästar genomför. Det var superkul och nyttigt att delta, särskilt efter som Busy inte har genomfört något unghästtest. 
 
Den 10 mars skrev Jörgen Auer ett reportage i Corren om mig och Busy. Jag har aldrig varit med i en tidning förut så det var riktigt kul, extra kul med en helsida som jag fick också.
 
Den tredje höjdpunkten för året var ju givetvis årets första fälttävlan den 18 april i Mantorp! Vi tog steget upp till H100 redan i årsdebuten, efter noga övervägande och som vi genomförde den debuten! Busy var en stjärna i terrängen. 
Kort därefter kom nästa höjdpunkt, nämligen när vi genomförde vår andra H100 klass två veckor senare, även den i Mantorp. För då tog vi en tredjeplacering och satte dessutom vårt kval till Breeders!
I slutet på maj åkte vi till Åkerbos fälttävlan, jag hade då gått ner en klass efter att vi hade varit i ett regnigt Örebro där Busy lite tappade modet i leran och på ett underlag som helt saknade fäste. Det var skönt att gå ner en klass, det tyckte både jag och Busy. Tävlingen slutade i storslam då jag knep andraplaceringen och Stina tog hand om första- och tredjeplaceringen!
 
 
I juni/juli gick hästarna på sommarvila och nästa tävling efter sommaruppehållet var i Boxholm den 8 augusti. Denna tävling blev en total succé, då vi ledde från start tilll mål genom hela tävlingen. Dessutom red vi en felfri runda i banhoppningen så det var en extra bonus. Men känslan att gå i mål efter en otroligt härlig och säker terrängrunda och veta att man vunnit var den bästa! Den här tävlingen var årets absoluta höjdpunkt!
 Den 11-13 september var det som jag hoppades skulle bli årets höjdpunkt, men som floppade. Jag vill ändå ta med det här för det var ju besöket på Flyinge och 5-års Championatet i fälttävlan som hela året kretsade kring. Dressyren gjorde Busy så bra som hon bara kunde och jag var jättenöjd med henne. Hoppningen var också bra, absolut inte vårt bästa, men jag kände mig ändå nöjd. Terrängen gick inte alls som planerat, Busy var spänd och ofokuserad, vilket ledde till två helt onödiga stopp. Det jag i alla fall gladde mig åt var att svårigheterna på terrängbanan klarade hon hur lätt som helst och då kändes hon som hon brukar. Hon fick även mycket beröm trots spändheten för dagen och hennes galopp höjde de till skyarna genom att säga "på galoppsträckorna galopperar hon som en miljon." 
Näst sista höjdpunkten för året var vår 1.20m debut den 24 oktober i Vikbolandet. Även fast vi hade och fortfarande har väldigt lite rutin på högre höjder så är jag väldigt glad att jag startade den här klassen, för det var den bästa ritten jag gjort på en hoppbana någonsin. Det var även Busys hittills bästa hopp-prestation! Jag kan titta på filmen om och om igen, så här kommer den:
Efter den här tävlingen började vår hoppning att dala, allt blev fel och vårt självförtroende sjönk. Detta ledde oss till årets sista höjdpunkt och det var faktiskt tvådagarsträningen för Jill i mellandagarna. Här fick vi den hjälp vi behövde och det var som en kickstart i rätt riktning. Jag kommer att fortsätta att träna för henne och det ska bli spännande att se hur mycket vi kan utvecklas med hjälp av henne. Jag är så peppad på 2016!
 
 
 
 

Löshoppning

Vi får tyvärr stå över vår hoppträning imorgon då jag ska på julfest med jobbet, det är lite synd men det är inte hela världen. Så jag bestämde att Busy kunde få löshoppa lite hemma istället och därmed boosta sitt självförtroende. Jag började med att tömköra Busy som uppvärming, hon var fin men lite ofokuserad på mig. Dock så blev det bättre efter att hon hade fått jobba lite i galopp. Jag jobbade henne mest på volt runt mig, men även lite runt spåret och flyttade henne då sidvärtes ut och in från spåret i både skritt och trav. Skänkelvikningar går bra i tömkörningen, men öppna är lite värre så det får vi öva vidare på.
 
När hon var uppvärmd och genomarbetad så fick hon börja skutta över hindren. I början satte hon upp världens fart och brallade iväg efter sista oxern, men i takt med att hindren blev högre så bromsade hon upp sig själv så det var ju klokt av henne. Sista gången hon fick komma med högre hinder så låg oxern på 1.40m, det högsta hon hoppat någonsin. Men hon gjorde det väldigt bra och utan den minsta tvekan. Efter det språnget så sänkte jag ner till ca 80 cm igen så fick hon komma en sista gång och bara lattja över för att få känna sig superbra!
 Här nedan finns ett filmklipp från det sista språnget på 140-höjden.
 

Ett filmklipp publicerat av Johanna Öst (@axeliinan)Dec 1, 2015 kl. 12:25 PST

Jag borde haft förra inläggets rubrik nu istället

Idag har vi varit på hopptävling på Vikbolandet. Jonna var världens snällaste och följde med oss som coach, tack snälla du! När jag från allra första början anmälde mig till den här tävlingen så anmälde jag till 110 och 115, efter lite funderande så tog jag bort vår anmälan till 110 och efter onsdagens hoppträning och ytterligare lite funderande så anmälde jag mig till 120 istället. Min plan var att ta en klass i taget, gå in och hoppa 115 och om det kändes bra så skulle jag starta 120. 
Nu är kanske inte vårt resultat i 115 särskilt bra, men det är bara siffror. Men känslan, KÄNSLAN, var helt fantastisk! Vi hade en superbra framhoppning. Busy var framme till handen, vi höll en lugn och stadig galopp, vi kom hela tiden rätt på hindren och hon bjöd på fina språng. Hon var knappt i en bom.
 
Inne på banan så hittade jag galoppen och red an mot första hindret, vi låg bra och det kändes bra, men Busy stannade. Jag blev förvånad, Jonna blev förvånad och jag tror också att Busy blev förvånad över att vi skulle börja hoppa. Så jag red an igen och hon hoppade utan problem. Till hinder nummer två så fick jag till en bra väg men jag red iväg henne och det blev ett låångt språng. Inte bra men Busy fixade det. Trean och fyran gick jättebra, jag red på mina planerade 6 språng där emellan. Hindrena efter det gick också jättebra. Till hinder nummer nio så blev det en miss i vår kommunikation och vi kom totalt i botten och det blev en grov rivning. Efter det var jag tvungen att bryta av och rätta till galoppen till det sista hindret, där och då tappade jag nog lite trycket i galoppen och red inte vägen ordentligt så det ville inte Busy ställa upp. Ett stopp till. Jag red an igen med en bättre galopp och bättre väg och hon seglade över som ingenting.
 
Känslan genom vår 115 runda var jättebra trots missarna. Jag var lugn, Busy var lugn, jag hade en bra galopp med ett tryck bakifrån och fram till handen och jag red helt enligt min plan. Jag kunde inte vara annat än nöjd!
Efter lite kort överläggning med Jonna så bestämde jag mig för att även starta 120. Vi sadlade av Busy och borstade henne lite, gick för att veterinärbesiktiga och sen fick hon komma in i transporten och vila en stund. Vi gick banan och kollade på några ekipage i avd. A innan vi gick ner till Busy igen för att göra iordning henne. 
 
Nu gick inte framhoppningen lika bra, vi började bra med flera bra språng på räcket. Men sen blev det fel på oxern där jag velade och sen även när jag skulle hoppa ett högre räcke. Att ha med sig känslan av två tvärnitar in i hinder upp till banan är inte jättekul (men jag fick till ett bra sista språng på framhoppningen). Jag försökte tänka positivt och pratade med mig själv typ för att lugna ner mig lite. 
Jag fick startsignal och jag red an mot första hindret. Det var en väldigt lätt oxer och vi kom perfekt på den, men jag la ändå till spöt på bogen i avstampet bara för att övertyga både mig själv och Busy att: nu kör vi!
Hela banan gick super, det kändes så lätt och så bra. Det enda jag hade behövt göra var att räta upp mig lite på sista linjen, då hade det nog blivit en nolla, men ärligt talat så bryr jag mig inte om den bommen. Det var helt fantastiskt att få gå i mål på vår livs första 120.
Jag grät av lycka hela vägen ut från ridhuset ner till transporterna. Så himla bäst hon är! Och Jonna tyckte att det var vår bästa runda någonsin och det är jag nog beredd att hålla med om. Vilket lyckorus.