Idag har vi varit på hopptävling på Vikbolandet. Jonna var världens snällaste och följde med oss som coach, tack snälla du! När jag från allra första början anmälde mig till den här tävlingen så anmälde jag till 110 och 115, efter lite funderande så tog jag bort vår anmälan till 110 och efter onsdagens hoppträning och ytterligare lite funderande så anmälde jag mig till 120 istället. Min plan var att ta en klass i taget, gå in och hoppa 115 och om det kändes bra så skulle jag starta 120.
Nu är kanske inte vårt resultat i 115 särskilt bra, men det är bara siffror. Men känslan, KÄNSLAN, var helt fantastisk! Vi hade en superbra framhoppning. Busy var framme till handen, vi höll en lugn och stadig galopp, vi kom hela tiden rätt på hindren och hon bjöd på fina språng. Hon var knappt i en bom.
Inne på banan så hittade jag galoppen och red an mot första hindret, vi låg bra och det kändes bra, men Busy stannade. Jag blev förvånad, Jonna blev förvånad och jag tror också att Busy blev förvånad över att vi skulle börja hoppa. Så jag red an igen och hon hoppade utan problem. Till hinder nummer två så fick jag till en bra väg men jag red iväg henne och det blev ett låångt språng. Inte bra men Busy fixade det. Trean och fyran gick jättebra, jag red på mina planerade 6 språng där emellan. Hindrena efter det gick också jättebra. Till hinder nummer nio så blev det en miss i vår kommunikation och vi kom totalt i botten och det blev en grov rivning. Efter det var jag tvungen att bryta av och rätta till galoppen till det sista hindret, där och då tappade jag nog lite trycket i galoppen och red inte vägen ordentligt så det ville inte Busy ställa upp. Ett stopp till. Jag red an igen med en bättre galopp och bättre väg och hon seglade över som ingenting.
Känslan genom vår 115 runda var jättebra trots missarna. Jag var lugn, Busy var lugn, jag hade en bra galopp med ett tryck bakifrån och fram till handen och jag red helt enligt min plan. Jag kunde inte vara annat än nöjd!
Efter lite kort överläggning med Jonna så bestämde jag mig för att även starta 120. Vi sadlade av Busy och borstade henne lite, gick för att veterinärbesiktiga och sen fick hon komma in i transporten och vila en stund. Vi gick banan och kollade på några ekipage i avd. A innan vi gick ner till Busy igen för att göra iordning henne.
Nu gick inte framhoppningen lika bra, vi började bra med flera bra språng på räcket. Men sen blev det fel på oxern där jag velade och sen även när jag skulle hoppa ett högre räcke. Att ha med sig känslan av två tvärnitar in i hinder upp till banan är inte jättekul (men jag fick till ett bra sista språng på framhoppningen). Jag försökte tänka positivt och pratade med mig själv typ för att lugna ner mig lite.
Jag fick startsignal och jag red an mot första hindret. Det var en väldigt lätt oxer och vi kom perfekt på den, men jag la ändå till spöt på bogen i avstampet bara för att övertyga både mig själv och Busy att: nu kör vi!
Hela banan gick super, det kändes så lätt och så bra. Det enda jag hade behövt göra var att räta upp mig lite på sista linjen, då hade det nog blivit en nolla, men ärligt talat så bryr jag mig inte om den bommen. Det var helt fantastiskt att få gå i mål på vår livs första 120.
Jag grät av lycka hela vägen ut från ridhuset ner till transporterna. Så himla bäst hon är! Och Jonna tyckte att det var vår bästa runda någonsin och det är jag nog beredd att hålla med om. Vilket lyckorus.